Enda sen i onsdags så har jag haft en mkt tuff tid.
Nu börjar jag må bättre och känner att jag kan gå upprätt och kunna prata utan att gråta.
Per är en klippa och en underbar stöttepelare i min tillvaro - jag älskar dej!
För att inte tala om Lorenzo, han har följt mej vart jag än gått, lagt sin nos i mitt knä var gång jag satt mej, legat tätt intill mej då jag vilat - helt otrolig hund de där!!
Nu är det nya tag framåt igen. Man får lämna de som varit och se möjligheter och möta framtiden med positivt synsätt.
Kärlek till min familj och mina vänner!